Just denna dag har börjat bra och gjort mig extra glad:
jag hittat ord i språket vårt jag inte visste fanns!
Så nu kan även jag få fyra av en gaskonnad
till brädden fylld med självförhärligande syffisans!
Mera fnitter på Twitter!
Kan någon svara på
hur det kan vara så
att människornas prat
så ofta fylls av hat
och med en ton så bitter,
när pratet sker på Twitter?
En ofullständig sats
och frånvaron av plats,
gör det att allt blir galt?
Att utrymmet är skralt,
kan det va’ där det sitter?
Begränsningen på Twitter?
Att mången kortad tweet
ska så en massa split
och ge nån vad den tål
kan inte va’ ett mål;
behandla folk som kritter,
för att de är på Twitter?
Nej, stäm i bäcken nu,
och var mot folk som du
vill att de är mot dej.
Ett virtuellt galej,
med samvaro som spritter:
så vill vi ha vårt Twitter.
Hösten går från svår till vår
Så kommer då veckan när världen ska enas
hur världen en annan vecka ska renas
från skit som spytts ut uti hundrade år.
Men arbetet kommer bestämt att försenas
med käbbel om vad som egentligen menas
och hur vår gemensamma hemplanet mår.
För djävulen bor i detaljer som benas
tills helheten vittrar och målen förklenas
och FN:s agenda bedöms som för svår.
Det är som vi drömmer en väg som kan genas,
en mjukgörare till allt liv som förstenas:
vi kan alltid låtsas att hösten är vår.
Något tryckt om något tryggt
Jaha, minsann, se där, ni befinner er på flykt?
Då kunde ni sett trasig ut, det hade vi nog tyckt.
Det bör ju synas spår hos er, som varandes förtryckt,
att ni riskerat, i ert land, båd lem och ändalykt.
Men oss går ej att lura; erat yttre är för snyggt!
Och passen som ni viftar med, dem har ni säkert knyckt!
Att ljuga oss i ansiktet är ofint – riktigt styggt!
Att tro att vi ska tro er är på gränsen till förryckt.
På tal om gränsen just, har vi runt våran egen byggt
ett murverk upp till himlen med vartenda fönster lyckt.
Vi öppnar blott för mänskor som beter sig blygt och skyggt,
som dricker mellanrost – inget cezvekokat – bryggt!
Att nu så många knackar på vår dörr känns inte tryggt;
som hade nån oss ur vår sköna slummer plötsligt ryckt.
Men vi vill faktiskt ha vårt rike tomt och glesbebyggt,
så allt vi ger er är ett tjusigt flygblad som vi tryckt.
Min syn på demokrati
Så här står du och lyssnar på Sveriges Kommunistiska Partis torgmöte?
– Ja.
– Men du vet om att det är ett kommunistiskt parti, va? Som vill genomföra en revolutionär omdaning av samhället?
– Ja.
– Som vill dela in folk i olika klasser och ge all makt till vissa och ingen alls till andra och som vill skapa ett totalitärt samhälle, avskaffa den representativa demokratin, äganderätten och andra individuella rättigheter och reducera människan till en enhet?
– Ja.
– Men det är ju samhällsfarliga och människofientliga idéer.
– Ja.
– Håller du med dem?
– Nej.
– Ändå står du här.
– Ja.
– Men då legitimerar du ju dem. Deras farliga idéer normaliseras.
– Nej.
– Vad då nej? Du står här, de får tala fritt, du lyssnar – alltså medverkar du till att deras vidriga propaganda framstår som oproblematisk.
– Nej.
– Du borde ju skrika, tuta i vuvuzuelor, störa ut den, klottra över deras affischer, riva ner deras reklam!
– Nej.
– Men den är ju kränkande, farlig, samhällsomstörtande och vidrig!
– Ja.
– Jamen om du står här och låter det ske så är du ju en medlöpare, en Quisling, en kommunist du med!
– Nej.
– Nähä du, men vad menar du att du gör då? På vilket sätt tänker du motverka det här?
– Jag är med i ett demokratiskt, individualistiskt parti som står upp för mänskliga rättigheter och fri företagsamhet. De bemöter SKP:s tokerier varje dag. Jag värdesätter min rösträtt och skulle aldrig få för mig att använda den till att stödja ett parti som vill äventyra det samhälle som gjort den möjlig. Jag kommer att ta mer ansvar i partiet så småningom, men har lite svårt att klara det just nu. Jag arbetar med att försvara individuella fri- och rättigheter varje dag, i förhandlingar och i domstolsprocesser inom ramen för vårt demokratiska samhälle och får det på så sätt att fungera lite bättre varje dag. Jag argumenterar på sociala medier för de idéer jag tror på. Ibland skriver jag insändare till någon tidning. Någon debattartikel har det också blivit. Jag hejar på Pride-parader när jag har möjlighet, jag stödjer organisationer som arbetar med utsatta barn och andra viktiga frågor. Jag lär mina barn att stå upp för det de tror på, att argumentera, att respektera meningsmotståndare och att aldrig acceptera mobbning och gruppförtryck, som ju SKP:s politik handlar om, enligt mig. Jag säger alltid ifrån när någon blir orättvist behandlad – även i tunnelbanan eller bland okända. Jag hjälper människor som farit illa, som råkat ut för otrevligheter eller riskerar att göra det. Jag är generös mot mina medmänniskor, även om jag givetvis inte kan hjälpa alla. Jag debatterar gärna med SKP:are och förklarar så ofta jag kan att jag tror att deras idéer är galna och farliga och att jag inte vill ha det samhälle som de vill bygga åt mig och alla andra. Men jag skulle aldrig ställa mig upp och vråla åt dem att hålla käft, att fara åt helvete, att sluta med vad de håller på med, om de inte begår straffbara övergrepp. För då begår jag ju övergrepp mot de värderingar jag själv står för och skadar den demokrati jag så högt värdesätter. Jag kanske inte gör allt jag kan. Jag kan säkert göra mer. Men det jag gör gör i alla fall att ingen i min närhet kan tvivla på var jag står. Och SKP blir inte starkare genom mig, utan svagare. Jag håller inte med dem bara för att jag står här. Att jag står här och lyssnar ger dem ingen styrka – men jag tror att demokratin blir starkare. Anledningen till att jag står här och lyssnar är att jag vill veta vad SKP säger, så att jag bättre kan bemöta det sedan.
Modig's Chronicles 