Utmaning: att släppa taget!
Främst omkring det egna jaget.
Sluta vilja kontrollera;
bara vara ger dig mera.
När du slutar söka styra
för att slippa det obskyra,
ändra det du ej vill hända;
DÅ kan plötsligt allting vända.
När du känner allt är över
står den där, din lyckoklöver;
det du trodde var förlorat
kommer åter, nu förstorat.
När hjärtat svämmar över,
men det som rinner ut
ej når den det behöver
och kärleken tar slut;
då stannar världen sakta
och tillvaron blir tyst.
Och hjärtat vill sig akta
att än en gång bli kysst.
I vemodets tystnad hörs ångestens vrål,
ett skri från en själ, desperat;
det ekar mot väggar av kallhamrat stål
med kraft som briserad granat.
Där förr gnistrat stjärnor: ett avgrundsdjupt hål,
med mörker som svartaste hat,
en smärta, som brändes ens inre på bål,
förgiftad som av arsenat.
Hur orkar en mänska, som intet mer tål?
Med minus på sin termostat?
Hon ber till en aning bak himlens kupol
om nåd från dess fridspensionat.
Inom.
Utom.
Inom sig är man.
Utom sig villl man inte vara.
Är man utom sig utom sig?
Tvärtom.
Inom sig är man utom sig.
Alla är utom sig inom sig.
Utom dig?
Androm.
Bråttom!
Är man utom sig behöver man andra runt om sig.
De man har runt om sig kan hjälpa en bortom – genom! –
att få det man har inom sig bakom sig.
Man vill inte ha det man lagt bakom sig framom sig.
Kom igen!
Blir det någonsin lagom?
Stundom.
Tomt i huvet har det varit,
hela sommarn, tänka sig.
Vart har alla orden farit?
Varför har de lämnat mig?
Håller de sig aktivt borta?
Ligger de och tar det lugnt?
Utan ord blir rimmen korta,
vem kan rimma på en punkt?
Hoppas hösten i sitt sköte
bär ett ordens smörgåsbord!
Jag ser fram emot ett möte
med en massa nya ord!
Modig's Chronicles 