Tänk att svensken går i gång
på en flaggstång utan fjong:
– Hänger flaggan upp och ner,
är det inget roligt mer!
– Nähä, min svensk, vad vill du då?
– Jag vill att Sverige ska bestå!
– Så bra, min vän, då är vi två.
– Nej, du är dum, nu får du gå!
sa trollet, krökte stången rätt,
med sitt tyska verktygsset.
Vad är då visans sensmoral?
Ge fan i att va’ onormal!
Om själen var en fjäril, på fri och oblyg färd,
med nektar i sitt käril, från doftrik, färgrik värld –
då kunde den förmedla, till bäraren, den prakt,
som självet tycks förregla, i djupa källarschakt.
Nog kunde det benåda sig självt, bli mindre sträng,
om egot fick beskåda, sin inre blomsteräng.
Då skulle även jaget, bli fri som sommarvind,
och torka en i taget, var tår på bärarns kind.
Många män har missuppfattat
vad hos dem som är uppskattat –
det är inte deras makt.
Mera om de barnen nattat,
älskat, kramat, lekt och skrattat –
om sin äkthet slagit vakt.
Kan vi ändra våra roller,
byta brösttoner mot joller,
vinner kvinnor, män på det.
Släpp den sarg som alla håller!
Sprid blott kärlekens paroller –
för en enad mänsklighet.
”Men Torgny!”, utbrast Englund, ”Vad tusan har vi gjort?
Vårt überfina pris som ju alltid vart så stort!”
”Hur pratar ni?”, sa Espmark, ”Det smakar surt som kart,
att annat än för riktning begagna ordet ’vart’!”
”Men håll sig nu till ämnet!”, sa Lugn, ”Alfred Nobel
får kanske inget veta, men jag skolkar lördag kväll!”
Med dyster blick och suckar, från Östergren, nu trött:
”Vi borde gjort som vanligt och utsett nån som dött!
Nu kommer alla inse att vi röstade på fyllan!
Hur kan man annars lämna ett skrivarpris till Dylan?”
”Vårt lidande blir evigt!”, förklarade så Lotass,
”För bakfyllan är värre – och den kan inte botas.”
”Poeten som kom in från kylan” –
litteraturpristagaren Bob Dylan…
Modig's Chronicles 