Livets timglas har nu vänt;
sakta rinner sanden.
Längtan som du en gång känt,
brinner ut som branden.

Minnen sätts nu ned på pränt;
världen som du fann den.
Även synder du bekänt,
fyller alla banden.

Ännu har det inte hänt,
men du anar stranden:
himlen har sin dörr på glänt –
utsträckt väntar handen.

Här inom mig, i mörka vrår,
där bor en liten kille:
i rädsla stark, och sorg så svår,
blev inget som han ville.
Förtvivlat sökt det han vill ha,
i mänskotomma salar;
som stenen mot sin botten ska,
hans livshopp också dalar.

Av skräcken låst, han rör sig ej,
han ser sig som försvunnen,
där i sin vrå, han är med sig,
och hoppas att bli funnen.
Han ropar tyst, på hjälp i nöd,
men ingen kan det höra,
med tårar full i blick så röd,
han vet ej vad att göra.

Då tänker han, det är minsann,
ej hans fel att han lider;
han ger sig på, nån som han kan,
beskylla att det svider.
Han skriker ut sin sorg och harm,
på dem som han är nära,
han tror att de som tål mest larm,
är de som är mest kära.

Han vill att allt är deras fel,
att de är skäl för smärtan,
han ser ej deras kärleksdel,
allt fint i deras hjärtan.
Han tar kritik som oförrätt
och vräker ut sin vrede –
att han har del i det som skett,
finns ej i detta skede.

Han saknar helt förmåga att
ta in det perspektivet:
att minnet spelar honom spratt
och gör allt överdrivet.
Hans största skräck har redan hänt:
som barn helt övergivet.
Han dras med det, som då han känt,
och tror att det är livet.

Och jämt med vatten på sin kvarn
han ryter, som soldaten;
så långt ifrån sitt ursprungsbarn,
den lekfulle krabaten.
Han tror att han ska ”ge igen”,
med vrede uppförstorad;
han lärt att kärlek visas den,
som tror han är förlorad.

Så trots att det är uppenbart
att kampen förs mot monster,
från förr – ja, kanske livets start –
så fortsätter hans konster.
Han slår på dem, han älskar mest,
och lägger skuld och bannar:
för honom är ett rättvist test,
om de ger upp och stannar.

Hans enda chans att finna ro,
hans enda väg att helas,
är om hans vuxna jag kan tro,
att jaget ej kan delas.
Hans vuxne kan bli hel och sann,
bli trygga hemmahamnen,
där lille killen hos sin man,
kan vila trygg i famnen.

I mitt mörka innandöme
har mitt lilla jag ett gömme:
en vrå av vanmakt, fuktig, kall.

Jag fick i vuxenresans ränsel
endast svartvitt – och en pensel,
hård och kall som av metall.

Gömd där ligger, outsläcklig,
längtans lust, men ack så bräcklig,
efter barnslig lek och sprall,

efter livslust, fri att drömma,
hänförd, utan risk att döma
– fri som havets friska svall.

Det händer att jag vaknar ibland,
i mitten av en dröm:
där går jag på en vitkritad strand
och får en kyss, så öm.

Vid glittrigt hav, på solvarm sand,
du viskar ljuvligt: ”Glöm!
”Glöm plikt och krav! Och knyt mitt band,
av kärlek och beröm!”

Men finns det då, ett Samarkand –
oas vid fjärran ström?
Jag tror det, när du tar min hand:
då är den sann, min dröm.