Hej alla svennar, som heter som jag!
Välkomna hit till en svenskhetens dag!
Jag är ett felstavat Y-barn, minsann,
som idag ska få prata så länge jag kan.

Vi har ett problem, vi som bor här i norr,
en ilning som känns som en tandläkarborr:
det finns de i landet som inte är rätt,
som är på ett otäckt och främmande sätt!

De som har son-namn är reko, förstås,
men andra får vända och flytta från oss.
Här ska vi ha dem som tycker som vi
och äter sin filmjölk med kruskakli i.

Strax ska jag ger er en lista på dem,
som bör ta sin väska och packa sig hem.
När landet blir åter som far vant sig vid,
ja då får vi äntligen frihet och frid!

Vi ska bo skyddat och säkert och skilt
från såna som lystrar till Reinfeldt och Bildt!
Och hur kan en mänska få för sig att tro
att han här får bo när han heter Guillou?

Och Hamilton, Douglas och Prytz och von Koch –
vad sjutton är det för en eländig skock?
Och sen han den där, som är folkkär – de Geer –
visst, han kan måla, men varför just här?

Och se på den skymf i vårt kungliga slott:
bebos av en invandrarkung, Bernadotte!
Ut med hen snabbt och sätt dit någon karl,
som har blodsband med allas idol, Birger Jarl.

Det gäller för alla att tydligt förstå,
på samhällets högsta och lägsta nivå –
i landsting, i stat och din hemortskommun:
man mår allra bäst som förändringsimmun!

Rosén flödar fritt ur eventfataburen,
som skydd mot den strilande ståndpunktsregnskuren;
den börjat igen, opinionsproceduren,
kalaset för sprängfyllda samhällshögdjuren.

Nu slår hen an strängarna, spinntrubaduren!
Den sång som hen smitt uti tankesmedskuren –
den ekar i medeltidsarkitekturen,
där dansen går vild runt om åsiktsguldtjuren.

Ja, visst kan man häckla idéspringturen,
som ringlar sig runt omkring visbyringmuren –
men genom sin kraft som policyburen,
förbinder den olika – som ligaturen –

och höjer intressetemperaturen
för viktiga frågor om samhällsstrukturen,
naturen, censuren och legislaturen.
Så omfamna Almedalskulturen!