Jag känner mig ha ett slags plikt
att skriva en feminin dikt
med fingret på den
som har makt, oftast män,
att ändra i samhällets skikt.
Vi utfärdar nu raskt ett edikt:
att inte ha kvar en konflikt
där de som har lem
har det bättre än dem
som i allt har precis samma vikt.
Vi jobbar nu vaket och piggt
med stöd av #metoo s tillförsikt
vi tar i, var och en,
både han, hon och hen,
för en blomstrande framtid på sikt!
Tänk att svensken går i gång
på en flaggstång utan fjong:
– Hänger flaggan upp och ner,
är det inget roligt mer!
– Nähä, min svensk, vad vill du då?
– Jag vill att Sverige ska bestå!
– Så bra, min vän, då är vi två.
– Nej, du är dum, nu får du gå!
sa trollet, krökte stången rätt,
med sitt tyska verktygsset.
Vad är då visans sensmoral?
Ge fan i att va’ onormal!
Många män har missuppfattat
vad hos dem som är uppskattat –
det är inte deras makt.
Mera om de barnen nattat,
älskat, kramat, lekt och skrattat –
om sin äkthet slagit vakt.
Kan vi ändra våra roller,
byta brösttoner mot joller,
vinner kvinnor, män på det.
Släpp den sarg som alla håller!
Sprid blott kärlekens paroller –
för en enad mänsklighet.
”Men Torgny!”, utbrast Englund, ”Vad tusan har vi gjort?
Vårt überfina pris som ju alltid vart så stort!”
”Hur pratar ni?”, sa Espmark, ”Det smakar surt som kart,
att annat än för riktning begagna ordet ’vart’!”
”Men håll sig nu till ämnet!”, sa Lugn, ”Alfred Nobel
får kanske inget veta, men jag skolkar lördag kväll!”
Med dyster blick och suckar, från Östergren, nu trött:
”Vi borde gjort som vanligt och utsett nån som dött!
Nu kommer alla inse att vi röstade på fyllan!
Hur kan man annars lämna ett skrivarpris till Dylan?”
”Vårt lidande blir evigt!”, förklarade så Lotass,
”För bakfyllan är värre – och den kan inte botas.”
Man hoppas nu att Trumpen
till slut har gått på pumpen;
misogyna klumpedumpen
ser tjejerna som sumpen,
men tar dem glatt på gumpen
och sticker i dem stumpen.
Gubbslemsäckelklumpen –
hans hjärna är förkrumpen.
Modig's Chronicles 