Jag känner mig ha ett slags plikt
att skriva en feminin dikt
med fingret på den
som har makt, oftast män,
att ändra i samhällets skikt.
Vi utfärdar nu raskt ett edikt:
att inte ha kvar en konflikt
där de som har lem
har det bättre än dem
som i allt har precis samma vikt.
Vi jobbar nu vaket och piggt
med stöd av #metoo s tillförsikt
vi tar i, var och en,
både han, hon och hen,
för en blomstrande framtid på sikt!
I mitt mörka innandöme
har mitt lilla jag ett gömme:
en vrå av vanmakt, fuktig, kall.
Jag fick i vuxenresans ränsel
endast svartvitt – och en pensel,
hård och kall som av metall.
Gömd där ligger, outsläcklig,
längtans lust, men ack så bräcklig,
efter barnslig lek och sprall,
efter livslust, fri att drömma,
hänförd, utan risk att döma
– fri som havets friska svall.
Det händer att jag vaknar ibland,
i mitten av en dröm:
där går jag på en vitkritad strand
och får en kyss, så öm.
Vid glittrigt hav, på solvarm sand,
du viskar ljuvligt: ”Glöm!
”Glöm plikt och krav! Och knyt mitt band,
av kärlek och beröm!”
Men finns det då, ett Samarkand –
oas vid fjärran ström?
Jag tror det, när du tar min hand:
då är den sann, min dröm.
Tänk att svensken går i gång
på en flaggstång utan fjong:
– Hänger flaggan upp och ner,
är det inget roligt mer!
– Nähä, min svensk, vad vill du då?
– Jag vill att Sverige ska bestå!
– Så bra, min vän, då är vi två.
– Nej, du är dum, nu får du gå!
sa trollet, krökte stången rätt,
med sitt tyska verktygsset.
Vad är då visans sensmoral?
Ge fan i att va’ onormal!
Om själen var en fjäril, på fri och oblyg färd,
med nektar i sitt käril, från doftrik, färgrik värld –
då kunde den förmedla, till bäraren, den prakt,
som självet tycks förregla, i djupa källarschakt.
Nog kunde det benåda sig självt, bli mindre sträng,
om egot fick beskåda, sin inre blomsteräng.
Då skulle även jaget, bli fri som sommarvind,
och torka en i taget, var tår på bärarns kind.
Modig's Chronicles 