I vemodets tystnad hörs ångestens vrål,
ett skri från en själ, desperat;
det ekar mot väggar av kallhamrat stål
med kraft som briserad granat.

Där förr gnistrat stjärnor: ett avgrundsdjupt hål,
med mörker som svartaste hat,
en smärta, som brändes ens inre på bål,
förgiftad som av arsenat.

Hur orkar en mänska, som intet mer tål?
Med minus på sin termostat?
Hon ber till en aning bak himlens kupol
om nåd från dess fridspensionat.