Det händer att jag vaknar ibland,
i mitten av en dröm:
där går jag på en vitkritad strand
och får en kyss, så öm.
Vid glittrigt hav, på solvarm sand,
du viskar ljuvligt: ”Glöm!
”Glöm plikt och krav! Och knyt mitt band,
av kärlek och beröm!”
Men finns det då, ett Samarkand –
oas vid fjärran ström?
Jag tror det, när du tar min hand:
då är den sann, min dröm.
Tänk att svensken går i gång
på en flaggstång utan fjong:
– Hänger flaggan upp och ner,
är det inget roligt mer!
– Nähä, min svensk, vad vill du då?
– Jag vill att Sverige ska bestå!
– Så bra, min vän, då är vi två.
– Nej, du är dum, nu får du gå!
sa trollet, krökte stången rätt,
med sitt tyska verktygsset.
Vad är då visans sensmoral?
Ge fan i att va’ onormal!
Modig's Chronicles 