Om själen var en fjäril, på fri och oblyg färd,
med nektar i sitt käril, från doftrik, färgrik värld –
då kunde den förmedla, till bäraren, den prakt,
som självet tycks förregla, i djupa källarschakt.

Nog kunde det benåda sig självt, bli mindre sträng,
om egot fick beskåda, sin inre blomsteräng.
Då skulle även jaget, bli fri som sommarvind,
och torka en i taget, var tår på bärarns kind.