Så här står du och lyssnar på Sveriges Kommunistiska Partis torgmöte?
– Ja.
– Men du vet om att det är ett kommunistiskt parti, va? Som vill genomföra en revolutionär omdaning av samhället?
– Ja.
– Som vill dela in folk i olika klasser och ge all makt till vissa och ingen alls till andra och som vill skapa ett totalitärt samhälle, avskaffa den representativa demokratin, äganderätten och andra individuella rättigheter och reducera människan till en enhet?
– Ja.
– Men det är ju samhällsfarliga och människofientliga idéer.
– Ja.
– Håller du med dem?
– Nej.
– Ändå står du här.
– Ja.
– Men då legitimerar du ju dem. Deras farliga idéer normaliseras.
– Nej.
– Vad då nej? Du står här, de får tala fritt, du lyssnar – alltså medverkar du till att deras vidriga propaganda framstår som oproblematisk.
– Nej.
– Du borde ju skrika, tuta i vuvuzuelor, störa ut den, klottra över deras affischer, riva ner deras reklam!
– Nej.
– Men den är ju kränkande, farlig, samhällsomstörtande och vidrig!
– Ja.
– Jamen om du står här och låter det ske så är du ju en medlöpare, en Quisling, en kommunist du med!
– Nej.
– Nähä du, men vad menar du att du gör då? På vilket sätt tänker du motverka det här?
– Jag är med i ett demokratiskt, individualistiskt parti som står upp för mänskliga rättigheter och fri företagsamhet. De bemöter SKP:s tokerier varje dag. Jag värdesätter min rösträtt och skulle aldrig få för mig att använda den till att stödja ett parti som vill äventyra det samhälle som gjort den möjlig. Jag kommer att ta mer ansvar i partiet så småningom, men har lite svårt att klara det just nu. Jag arbetar med att försvara individuella fri- och rättigheter varje dag, i förhandlingar och i domstolsprocesser inom ramen för vårt demokratiska samhälle och får det på så sätt att fungera lite bättre varje dag. Jag argumenterar på sociala medier för de idéer jag tror på. Ibland skriver jag insändare till någon tidning. Någon debattartikel har det också blivit. Jag hejar på Pride-parader när jag har möjlighet, jag stödjer organisationer som arbetar med utsatta barn och andra viktiga frågor. Jag lär mina barn att stå upp för det de tror på, att argumentera, att respektera meningsmotståndare och att aldrig acceptera mobbning och gruppförtryck, som ju SKP:s politik handlar om, enligt mig. Jag säger alltid ifrån när någon blir orättvist behandlad – även i tunnelbanan eller bland okända. Jag hjälper människor som farit illa, som råkat ut för otrevligheter eller riskerar att göra det. Jag är generös mot mina medmänniskor, även om jag givetvis inte kan hjälpa alla. Jag debatterar gärna med SKP:are och förklarar så ofta jag kan att jag tror att deras idéer är galna och farliga och att jag inte vill ha det samhälle som de vill bygga åt mig och alla andra. Men jag skulle aldrig ställa mig upp och vråla åt dem att hålla käft, att fara åt helvete, att sluta med vad de håller på med, om de inte begår straffbara övergrepp. För då begår jag ju övergrepp mot de värderingar jag själv står för och skadar den demokrati jag så högt värdesätter. Jag kanske inte gör allt jag kan. Jag kan säkert göra mer. Men det jag gör gör i alla fall att ingen i min närhet kan tvivla på var jag står. Och SKP blir inte starkare genom mig, utan svagare. Jag håller inte med dem bara för att jag står här. Att jag står här och lyssnar ger dem ingen styrka – men jag tror att demokratin blir starkare. Anledningen till att jag står här och lyssnar är att jag vill veta vad SKP säger, så att jag bättre kan bemöta det sedan.