Att ge sig hän och våga
är såsom eldens låga
förenat med viss fara
att slitas lös och vara.

Att låta sig beröras
är ofta svårt att töras –
man skyler gärna kinden
till skydd mot känslovinden.

I stället för att sjunga
med kraften av var lunga,
man avstår från att riska
och nöjer sig att viska.

Bak självkontrollens hinna
står sårbarhet att finna –
nycklarna att dyrka
ens inre, gömda styrka.

Men självfallet bor smärtan
i gavelöppna hjärtan –
de pinas, ärras, fåras
av risken för att såras.

Vad är alternativet?
Gå miste helt om livet?
Hellre då att grina,
än att helt förtvina.