I jordens alla hörn vill mänskan alltid bygga
ett skydd mot det som stör och tvingar sig inpå;
en mur som skärmar av gör alla mera trygga –
och allra tryggast är man bak en järnridå?

Men inom varje mur finns människor med drömmar
om frihet, längtan, lust till livet utanför.
Och utanför var mur finns alltid de som ömmar
för dem som murens skugga helt osynliggör.

Om mänskans varje mur är dömd att slutligt falla,
och uppenbara hur fåfängligt allting blev?
Det bästa vore då om alla lovar alla
att aldrig mera plocka upp en murarslev.

(Versmåttet här är Alexandrin: en sextaktig jambisk vers, stikisk och parrimmad med omväxlande kvinnliga och manliga rim. Bara en sådan sak. Egentligen ska en Alexandrin vara ett hjälteepos, så vi får väl betrakta friheten och människans inneboende kraft som det hyllade hjälteidealet. Det måste ju duga för en liberal.)