Den står där alltid trogen, skogen,
ifall du börjar krisa.
Närhelst behoven kallar, tallar
bereder dig sin lisa.
Och barrbeklädda granar anar
hur få dig slippa lida.
Helt tyst och utan orden, jorden
står trofast vid din sida.
Som själavärmarpläden, träden
insveper frusna hjärtan.
Försiktigt solens strålar målar
med färg – men utan svärtan.

Som inlagd på akuten
får du ompröva besluten
som förringar helt din själ
för ett pengamässigt väl.

Under outhärdlig plåga
ställs en obönhörlig fråga:
visst kan du annat mista
om dagen inte blir din sista?

Är det livets högsta lycka
att en motpart få betrycka?
Blir en mänska mera hel
av att peka på nåns fel?
Svaret synes vara givet;
ändå ägnas hela livet
åt att andras tankar stycka.
Ganska fånigt, kan jag tycka.