Hon såg sig själv som Englands värn,
i dag bortgångna ladyn av järn –
en sann imperialist.

Att vika sig hon uteslöt,
och angrep som en värjestöt
varenda socialist.

Hon anses kontroversiell,
om man vill vara lite snäll,
för många hyste hat.

Som IRA, som till och med
gav alla tvivlare besked
i sprängdådsattentat.

I dag har många mänskor glömt
och hennes gärning missbedömt
och ser den ej som djärv.

Men England var i vild panik –
behövde hennes politik
och hennes långa värv.

För ingen hade alls kontroll
på vad som spelade nån roll
för landets väl och ve.

På strejker såg man inget slut;
det enda sätt att härda ut
bestod blott i att be.

På galenskap hon rådde bot
och vek ej för brutala hot,
i kampen för sitt land.

Kanhända gick hon alltför långt
men syftet var alls inte vrångt –
utan ta omhand.

För framtiden man undrar blott
vad som nu ska bli Englands lott –
finns en Thatcher till?

Från många kommer varma tack,
men ej från gruvarbetarfack –
minst från Arthur Scargill.