Efter två dagar på jobbet kan man tro att jag börjar komma in i verksamheten igen. Nja, så hade väl kunnat vara fallet om någonting hade fungerat, men eftersom varken bil, telefon, mailprogram eller dator i övrigt vill vara med och spela blir det inte så mycket gjort. Men jag har mycket att ta igen, så jag kan alltid ägna mig åt att läsa ikapp. Till exempel rättsfall. Och vad lycklig jag blir!

Med osviklig känsla för hur en mening kan konstrueras enligt grammatikens alla regler lyckas våra domstolar hålla avgrunden mellan jurister och vanligt folk djup och oöverbryggbar, även i dessa tider av förenklat bäbisspråk och s.k. sound bites. Smaka bara på följande stycke, hämtat från Arbetsdomstolens dom nr 15 i år.

”I EG-domstolens dom i mål C-66/96, Høj Pedersen m.fl., REG 1998, s. I-7327, konstaterar domstolen att artikel 141 i EG-fördraget och likalönedirektivet utgör hinder för nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs att en gravid kvinna, som innan barnledigheten inleds blir arbetsoförmögen till följd av ett sjukdomstillstånd som har samband med graviditeten, och som styrks av ett läkarintyg, inte har rätt att utfå full lön av sin arbetsgivare, utan dagpenning som utbetalas av en lokal myndighet, medan arbetstagare vid arbetsoförmåga som har orsakats av sjukdom, och som styrkts av ett läkarintyg, i princip har rätt att utfå full lön av sin arbetsgivare.”

Va? Vad säger man? Det är bara att buga inför den skolade juristens felfria meningsbyggnad. Men förstod ni vad domstolen egentligen sa? Den sa att i nationell lagstiftning ska sjukdom p.g.a. graviditet (inte graviditet i sig) behandlas som vilken sjukdom som helst. Men det hade inte varit lika kul – i alla fall inte att skriva…